Happiness is a warm gun

I lördags när jag, Jens och Oscar hade våran lilla middagsbjudning dök plötsligt Joel upp efter sittning på House of Pain Tattoo. Nygaddad och full började han berätta en historia om författaren Hunter S. Thompson (Ja, ni vet, Fear and loathing in Las Vegas-snubben), och vi andra lutade oss tillbaks och lyssnade.

Det bästa Hunter visste var tydligen att gå omkring på sina marker med ett pumphagel-gevär, och skjuta ut över ägorna. Poängen var liksom inte att träffa något speciellt, utan bara att skjuta, känna rekylen, och njuta av någon slags underlig känsla av frihet.

När Hunter var 67 år gammal begick han självmord. Han lämnade ett brev med titeln Football Season Is Over:

No More Games. No More Bombs. No More Walking. No More Fun. No More Swimming. 67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed or wanted. Boring. I am always bitchy. No Fun — for anybody. 67. You are getting Greedy. Act your old age. Relax — This won't hurt.

Hunters sista önskan var att få sin aska utskjuten ur en kanon över sina ägor, där han så mången gång rökt cigaretter och skjutit hagelgevär. Kanonen var belägen på ett 50 meter högt torn, och var designad av Hunter själv. Den såg ut som en knytnäve med två tummar.

"Fatta vad jävla coolt, liksom!", avslutade Joel sin historia och somnade i en sackosäck. Det har gått några dagar nu, och jag kan inte annat än hålla med: Fatta vad jävla coolt!